ikapstaden

Det viktigaste att påpeka när det gäller Sydafrikaner, speciellt Kapstadianer, är tiden. Min lillebror sa efter sitt Ugandabesök att "tid finns inte i Afrika" och precis så är det. Mer huvudet på spiken kan man inte få till. Och vi snackar inte om några kvartar á la familjen Back här inte, här snackar vi total opålitlighet. Beställer man taxi och de säger om tio minuter kan de komma mellan allt ifrån fem minuter till fyrtiofem minuter. En gång undrade vi var han tagit vägen karln vi ringt, så vi ringde upp igen. "Jo, jag hittade en på vägen som behövde skjuts så jag kommer snart" var svaret vi fick - efter trettio minuter. Det var ju tur att vi skulle till stranden och inte på bio. I torsdags skulle vi hem från GoldFish-konserten och blev stående ute i ingenstans och väntade i en timme. Börjar en föreläsning klockan 9.40 så kommer den som kommer sist till föreläsningen någon gång runt 10.30, föreläsningen slutar 10.40. Men det må väl vara hänt. Värre är det när vi har en tutorial som är obligatorisk att närvara vid. Då kommer sista man tio minuter från slutet och förväntar sig att få komma in och hänga lite - och såklart tillgodoräkna sig närvaron. Det brukar inte lyckas så värst bra. Själv ber man djupast om ursäkt om man trillar in två minuter sent för att campus är enormt och jag har lite (läs jätte) dålig koll på var vissa salar ligger.

Detta beteende märks också mellan lektioner, på stan och på restauranger kan jag lova. FOLK GÅR SÅ LÅNGSAMT! Jag kan omöjligt röra på mina ben i ett sådant oexisterande tempo. Därför måste jag ju försöka gå om folk, vilket i sig är halvt omöjligt eftersom de går i bredaste bredd. Och vem kan klandra dem, de är ju vana med att folk går så långsamt och aldrig någonsin sysslar med omkörning. Jag springer således mer omkring i sanden bredvid gångvägarna (och blir väldigt smutsig om mina fötter) än på själva gångvägarna. Hamnar man bakom någon på en trottoar är det bara att ta en chansning och ta genvägen på gatan för att komma förbi. Ska man äta på restaurang får man snällt vänta på att den långsama servitören, den långsamma kocken och den långsamma juicepressaren ska samordna sina arbetsuppgifter, innan man kan förvänta sig någon mat.

Det hela slutar i alla fall i, en liten paus för gissningar, köer. Att ha hur mycket tid som helst betyder såklart att man inte har ett dugg problem med att köa. Det är bilköer, matköer, registreringsköer, toalettköer, restaurangköer, gå in i biblioteket-köer, mera bilköer, gå över gatan-köer och köer till jag vet inte vad. Och är det inte kö måste man ändå vänta. Vänta på att karln som har ens borttappade plånbok ska dyka upp, att säkerhetsvakten ska dyka upp, att tenniscoachen ska dyka upp, att taxin ska dyka upp, att servitören ska dyka upp, att Jenny ska bli klar (hon har anammat det här alldeles utmärkt)(nä nu var jag elak), att rödljuset ska bli grönt (eftersom inte en bil har synts i korsningen på fem minuter), att sopbilen ska dyka upp. För en svenska med tålamod lika hållbart som snö i juli är detta aningen enerverande. För en Kapstadian, eller en sydafrikan, eller antagligen även för en Afrikan fungerar detta alldeles utmärkt. Varför stressa när man kan göra allt annat än att stressa.

När jag gjorde en av mina omkörningar i skolan häromdagen fick jag ett "are you winning m'am?". Öööh, jo tydligen, fick jag väl svara då.

Så den största chocken hitintills har faktiskt varit detta. Att lära sig ha tålamod. Att inte stressa upp sig för att bilkön gör att jag nu är femton minuter sen till föreläsningen, ingen människa kommer ju bry sig. Eller att inte planera med att hinna äta ute innan det är dags att gå till hårfrisörskan, för det kommer inte gå.

Men som jag säger, hade allt varit som hemma, hade jag ju lika gärna kunnat stanna där.