Framme
Om ni undrar om jag kom hem säkert så vill jag bara meddela att så är fallet! Jag är hemma! Och Sverige är fruktansvärt vackert ska ni veta. Tänk på det nästa gång ni tittar ut genom fönstret, att vi bor faktiskt i det vackraste landet i världen. Jag är ju så berest numera, ha.
Tanken är väl att det inte ska hända så mycket mer på den här bloggen nu. Jag ska skriva ut den och sätta den i en pärm så jag har. Jag vet att det kanske inte bara har varit superduper-historier, men det var ju inte heller någon semester. Jag bodde ju faktiskt där. Men jag hoppas ändå att ni uppskattat den lilla bloggen, annars har ni ju hur som helst vetat att jag levt.
Men nu är jag hemma, inte längre borttappad. Jag vet var jag är och hör hemma. Och det är precis HÄR!
Tanken är väl att det inte ska hända så mycket mer på den här bloggen nu. Jag ska skriva ut den och sätta den i en pärm så jag har. Jag vet att det kanske inte bara har varit superduper-historier, men det var ju inte heller någon semester. Jag bodde ju faktiskt där. Men jag hoppas ändå att ni uppskattat den lilla bloggen, annars har ni ju hur som helst vetat att jag levt.
Men nu är jag hemma, inte längre borttappad. Jag vet var jag är och hör hemma. Och det är precis HÄR!
(Varning: långt inlägg) - SLUTET!
Så, nu är jag klar! Jag är färdig. Jag har avtjänat min tid i Kapstaden (jag tror att man kan säga så även om man inte blivit tvingad att vara på ett ställe). Nu ska jag åka hem!
Sista dagen spenderar jag på flygplatsen. Tjejerna åkte till Johannesburg 10.15 idag, så vi åkte hit 7.45. Jag reser 20.10 ikväll. Men jag kunde ju lika gärna sitta här och vänta som hemma. Plus att jag sparade massor av pengar på taxiresan. Vill ni veta hur ofta de meddelar att de tar hand om obevakat bagage? Ungefär en gång var tionde minut, så jag är nu oerhört medveten om att jag måste hålla koll på väskorna. Runt 16.00 idag kommer jag vara paranoid, med råge. Angående väskorna förresten väger en stor del av mitt liv ca 35 kg, så ni vet.
Om jag ska sammanfatta lite då.
- Jag kan börja med att jag inte förstår ett dugg. Har jag varit här i fyra och en halv månad? Har jag verkligen det? Är ni säkra? Men samtidigt kan jag inte förstå att den här dagen äntligen har kommit. Och eftersom jag längtat så så måste jag ju ha varit borta ett tag. Det går inte ihop riktigt i huvudet, jag känner mig ovetandes. Jag tycker inte om det. Men jag är i alla fall oerhört glad över att åka hem, ungefär lika glad som jag är över att jag åkte hit. (På gränsen till tårar här nu, men några säkerhetsvakter står och tittar konstigt på mig så jag försöker låta bli).
Så vad har jag då gjort de här långa, men ändå korta månaderna. 19 gigabyte bilder säger väl att jag gjort en del antar jag men höjdpunkterna har varit:
Soluppgången vid Cape Ag'hulas (stavas antagligen inte så).
Cape point
25-års kalaset och Jens gudomliga cheesecake
Goldfish (som jag kommer tvinga alla att lyssna på, och ingen kommer antagligen gilla det...)
Goldfish i Kirstenbosch!!
Stranden såklart
Besöken!
Och slutet Cederberg, som verkligen var något av det vackraste jag sett.
Därmed checkar student nummer 3066788 vid University of the Western Cape ut och återgår till att vara gamla hederliga Johlu522 vid Linköpings universitet!!!
Vi ses på andra sidan ekvatorn!
Sista dagen spenderar jag på flygplatsen. Tjejerna åkte till Johannesburg 10.15 idag, så vi åkte hit 7.45. Jag reser 20.10 ikväll. Men jag kunde ju lika gärna sitta här och vänta som hemma. Plus att jag sparade massor av pengar på taxiresan. Vill ni veta hur ofta de meddelar att de tar hand om obevakat bagage? Ungefär en gång var tionde minut, så jag är nu oerhört medveten om att jag måste hålla koll på väskorna. Runt 16.00 idag kommer jag vara paranoid, med råge. Angående väskorna förresten väger en stor del av mitt liv ca 35 kg, så ni vet.
Om jag ska sammanfatta lite då.
- Jag kan börja med att jag inte förstår ett dugg. Har jag varit här i fyra och en halv månad? Har jag verkligen det? Är ni säkra? Men samtidigt kan jag inte förstå att den här dagen äntligen har kommit. Och eftersom jag längtat så så måste jag ju ha varit borta ett tag. Det går inte ihop riktigt i huvudet, jag känner mig ovetandes. Jag tycker inte om det. Men jag är i alla fall oerhört glad över att åka hem, ungefär lika glad som jag är över att jag åkte hit. (På gränsen till tårar här nu, men några säkerhetsvakter står och tittar konstigt på mig så jag försöker låta bli).
- Jag har förstått att jag fått göra något som många människor inte kommer i närheten av. Och det är jag tacksam för. Och jag har fått åka till ett land som har allt, men som alltför sällan har möjlighet att berätta det. Men jag har förstått att nyckeln till att förstå alla världens problem går att finna i Sydafrika. Problemet är bara att det inte går att förstå.
- Jag vill åka hit för att få perspektiv, för att lära om mig själv och om mitt liv. Jag här lärt tusen gånger mer än jag hoppades på. Jag vet min plats på jorden och jag vet hur mycket jag ska uppskatta den. Världen är tydligen inte Sverige, men Sverige är underbart.
- Jag har träffat superhärliga människor, samt mindre härliga människor.
- Jag har också fått lära mig att jag har världens bästa pojkvän. Vi trodde båda att det här skulle bli pest och pina. Det hade vi rätt i, men det vi inte visste var hur bra det skulle gå. Jag visste att vi var starka, men jag visste banne mig inte att vi var så starka.
Så vad har jag då gjort de här långa, men ändå korta månaderna. 19 gigabyte bilder säger väl att jag gjort en del antar jag men höjdpunkterna har varit:
Soluppgången vid Cape Ag'hulas (stavas antagligen inte så).
Cape point
25-års kalaset och Jens gudomliga cheesecake
Goldfish (som jag kommer tvinga alla att lyssna på, och ingen kommer antagligen gilla det...)
Goldfish i Kirstenbosch!!
Stranden såklart
Besöken!
Och slutet Cederberg, som verkligen var något av det vackraste jag sett.
Därmed checkar student nummer 3066788 vid University of the Western Cape ut och återgår till att vara gamla hederliga Johlu522 vid Linköpings universitet!!!
Vi ses på andra sidan ekvatorn!
Helt underbart ställe
Nu är jag tillbaka i Kapstaden. Har varit två nätter ute i ödemarken. Och då pratar vi ödemarken. När telefonen fick mottagning igen såg jag att en (tydligen) orolig pojkvän hade ringt. Han undrade om jag hade dött. Det hade jag inte. Så ni vet.
Det var i alla fall helt underbart där ute. Sandstensklippor formade av väder och vind och enorma vidder. En enda grusväg med inte alltför bra underlag så vissa sträckor var det växel ett som gällde. Men vackert var det.
Nu sitter jag i ett annat hus, holländskornas. Här ska jag sova inatt och imorgon och sedan bär det av mot varma Sverige igen. Jag längtar ska ni vet, så ofantligt mycket! Men först ska morgondagen avklaras, och det står en hel del på programmet. Bland annat det där museumet som vi inte tog oss till i söndags. Vaxa benen ska jag också, så jag är fin när jag kommer tillbaka.
Men nu ska jag umgås!
Det var i alla fall helt underbart där ute. Sandstensklippor formade av väder och vind och enorma vidder. En enda grusväg med inte alltför bra underlag så vissa sträckor var det växel ett som gällde. Men vackert var det.
Nu sitter jag i ett annat hus, holländskornas. Här ska jag sova inatt och imorgon och sedan bär det av mot varma Sverige igen. Jag längtar ska ni vet, så ofantligt mycket! Men först ska morgondagen avklaras, och det står en hel del på programmet. Bland annat det där museumet som vi inte tog oss till i söndags. Vaxa benen ska jag också, så jag är fin när jag kommer tillbaka.
Men nu ska jag umgås!
